Trött
I ärlighetens namn, jag är så psykiskt skör att det räcker med så lite som en bekymrad blick åt mitt håll för att jag skall falla ihop, falla ihop och dö inombords. Varje dag väger mina skor ton, och ryggsäcken som mitt hjärta bär börjar ge resterande organ skavsår. Det gör ont, det gör ont inuti hela jävla tiden.
Tårar har jag ingen ork till, och hela situationen är igentligen tröstlös. Jag vet med mig själv att jag behöver ventilera, sluta andas i trångt utrymme och sträcka på ryggen. Kanske behöver någon dessutom ruska lite i kragen.
Jag är trött, jag är så förbannat trött på att varje morgon kliva upp och slita arslet av mig för att göra alla andra nöjda, utan att få något som helst tillbaka. Inte ens en bra känsla kan någon av alla falska, men vänliga själar skänka mig.
Jag vet inte om det är en såkallad livskris jag befinner mig i för tillfället, för jag har nog aldrig reflekterat över livet så pedant som jag gör idag. Jag vill så himla mycket, men känner mig så begränsad och kvävd.
Varje dag så undrar jag när jag skall få tid att sörja min morfar och min farmor, jag känner mig inte klar där än, inte det minsta. Jag får tryck i bröstet bara utav att tänka på att de har varsin gravplats på samma kyrkogård. Jag har fotografiskt minne, och traven med bilder från de sista stunderna tillsammans med dem är både vackra och så otroligt smärtsamma på samma gång.
Bilen som står i mitt garage har jag väl aldrig gillat direkt, jag skrattade alltid åt farmor när hon kom farandes i den. Så liten och så hon upp i dán.
Just den där bilen, satt vi i tillsammans- hon och jag- bara några minuter innan morfars begravning ägde rum. Jag berättade att jag hade ett litet liv i magen, och tyckte väl att det kändes lite olustigt att ta upp det just där och då. Men det fanns inga konstiga situationer mellan mig och farmor, allt var så naturligt- och just där, bland ett hav av sorg kunde även en droppe glädje få existera.
