Johanna Linnéa

Vem är jag igentligen? Tänk att jag ställer mig den frågan minst en gång om dagen.

Nu när vardagen kickat igång på riktigt här hemma, försvinner dygnen i ett enda sus. Jag har inte hunnit skapa mig någon positiv bild av livet som det är ännu, allt handlar ju bara om att jobba tills man kräks och spendera minimalt med tid tillsammans med dem man älskar. Jag är inte helt bekväm med det här faktiskt..

 

Som alla andra drömmer jag ju om att vinna en massa pengar, slippa slita häcken av mig för att få tak över huvudet och mat på bordet. Nu kan jag dock skratta mig lycklig över att vi är två vuxna i det här hushållet, vågar inte ens tänka tanken på hur det skulle se ut annars.

 

Minsta barnet här hemma har det inte särskillt lätt just nu, jag tror att mycket handlar om det här med förskolan. Vi håller fortfarande på att skola in henne, efter två veckors prövning- och jag vet inte om jag tycker att det går varken frammåt eller bakåt just nu faktiskt. Det gör så fruktansvärt ont att se hennes tårar bland alla okända fröknar (för henne) och barn, hon har aldrig gillat det här med livad miljö.

 

Inte ens när hon var spädbarn kunde jag ha henne med mig i vagnen till tex ett cafe eller restaurang, hon gallskrek så fort hon inte kände sig hemma eller hade för mycket ljud omkring sig- och visst respekterade jag det, och gör ännu idag. Leah är väldigt lugn och observant, hon är försiktig och granskar människor ordentligt innan hon tar tillfället i akt att ens närma sig dem. Får hon välja en människa att klamra sig fast vid, så skulle det bli pappa, alla dagar i veckan. En riktig pappagris är vad hon är! Och jag förstår henne, det gör jag verkligen.

 

Förutom att det här väger tusen kilo i mitt hjärta för tillfället, så kan jag inte låta bli att känna panik över hur vi skall kunna pussla ihop vardagen. Jag och K jobbar så vi krockar med varandra, och jag försöker verkligen att ta det där satans körkortet. Det är dagisscheman och det är övertid på jobbet, det är renovering och det är genomförkylda barn. Det är noggran planering kring ekonomi, och busstider att anpassa sig efter. Tvätthögen blir aldrig mindre, och golven behöver dammsugas minst en gång om dagen. Jag är tacksam över att det bara är frukost och middag som numera lagas här hemma när arbetsdagarna satt fart, men även det kräver viss tid och planering för fyra personer. Faktum är att det kräver jävligt mycket tid.

 

Ibland bryter jag ihop i duschen eller när jag skall sova, varför ens hymla om det? 
Förutom en dröm om att vinna en massa pengar så brukar jag ibland fantisera om tid. Vinna en jävla massa tid tillsammans med min familj, suget efter att träffa mina bittra vänner har tyvärr avtagit efter allt surande om att " jag aldrig har tid för dem ". Jag vet att allt handlar om att prioritera, notera nu, att JAG FAKTISKT VET VAD DET BETYDER och försöker- när jag väl får tid över, att hinna ses en stund även om det inte blir särskillt ofta.

 

Jag behöver lite luft nu känner jag, först en kaffe och dela lite kex med barnen- sedan tar jag med mig dem ut i regnet. Imorgon drar en lång vecka igång igen..