Om hjärtat får tala
Jag tog med mig mina små frön till kyrkogården i eftermiddags, var en evighets process att bara ta oss dit vill jag lova- det här med att busspendla blir bara knepigare ju fler ungar man har med sig!
Väl framme vid kyrkogården så blev Minéa genast till världens största frågetecken. Jag fick bita mig hårt i läppen när vi vandrade bland tusentals gravstenar för att leta upp farmors plats. Någonstans på vägen så höll Minéa min hand och sade att hon kunde höra sitt eget hjärta, jag svarade att det är normalt. Då hivade hon ur sig att " men jag hör att mitt hjärta säger att gammelfarmor finns här ".
- Jasså, pratar det med dig? Undrade jag.
- Ja, vad tokigt va? Svarade hon glatt.
Med handen på hjärtat, tårarna är inte långt ifrån när jag skriver det här- men hur naturligt det än är att dö, hur stillsamt det än må vara eller hur skönt min farmor än har det " där uppe " , så är det så förbannat orättvist för oss andra " här nere ". Jag saknar henne så mycket, det gör jag verkligen..
