Orättvist
Igår hamnade jag i något tillstånd som jag inte känt av på väldigt, väldigt länge- jag tror det var panik. Och för första gången så fick jag ännu mer panik över att inte kunna ringa min farmor. Igår insåg jag att det alltid var henne jag ringde när jag började älta, när jag behövde någon som skrattade åt mig när jag gjorde en aldeles för liten sak till något enormt. När jag behövde hennes kloka råd och kanske en liten berättelse från när hon befunnit sig i samma sits, farmor hade alltid befunnit sig i samma sits som mig. Någon gång, nästan jämt.
Livet är så jävla orättvist nu så jag blir bara ledsen. Jag är ju den där typen, lite utav en ensam varg- jag brukar inte höra av mig till alla jag känner så ofta, men när det väl händer så har jag ju hundra miljoner saker att visa och prata om. Det brukade ibland gå några veckor innan vi väl träffades, men nu har det gått flera månader. Jag är verkligen inte okej med att det är såhär, hur kan livet bara ta slut så fort?