En bra början
Nu är det strax över ett år sedan jag satt här och skrev, lät orden blöda ut ur fingrarna på mig. Jag tyckte mig sammanfatta år 2016 så bra, och blir alldeles varm inombords när jag återgår till inlägg från den tiden. Kanske är det svårslaget, kanske inte.
Mitt i allt, inser jag vilken enorm resa jag faktiskt vart med om! Upp & ned, in & ut.
Varje år, varje stund- oavsett om jag lämnat landet eller ej- har spelat en sådan enorm roll i mitt liv! Varje litet, litet moment- ett ynka minimalistiskt ögonblick, en del av en dag- kan faktiskt ändra något i ett liv föralltid. Det har jag gott om bevis på.
Nu vill jag ju såklart sammanfatta 2017 så bra jag kan, och bläddrar jag i mitt evighets register uppe i hjärnkontoret- så är sorg det första jag får fram.
Jag vet hur sorg smakar, och jag vet hur det tär.
Jag vet att ingen lever för alltid, och jag vet hur det skönt det känns när man väl accepterat att det faktiskt är så.
Jag brukar fortfarande bli arg och svära högt när jag inser att jag inte kan ringa farmor när jag behöver hjälp med mina blommor i trädgården, och jag ältar fortfarande hur vida jag borde besökt min morfar på lasarettet innan han somnade in. När jag varje vecka är nere och går bland kylrummen på jobbet, så har jag dessa två förlorade människor framför mina ögon. Jag vet att det ligger massor av dem där inne, förlorade människor, kalla på britsar, som får någon annan att känna precis likadant som jag gör.
Jag behöver en paus nu, kroppen suktar efter en kopp kaffe.
Jag har saknat att skriva, och har säkerligen en hel bok jag vill få ur mig- därför kommer jag fortsätta ikväll.
Jag säger hejdå för nu.